Ansvaret ligger hos...

Då var det min tur att ta över stafettpinnen med att uppdatera denna blogg. My heter jag och är en 29-årig industrisömmerska som har beslutat att det är dags att byta karriär…

”Du lever för dina barn, inte för dig själv...”

Någonting liknande fick jag berättat för mig för ett tag sen. Och ja, jag kan med handen på hjärtat säga att jag är den föräldern som vill veta exakt vad mina barn gör på förskolan och i skolan under dagarna då de är ifrån mig.

Jag fick mitt första barn för 6,5 år sen, för mig förändrades livssynen där och då. Nu är det inte jag själv som är viktigast. Och när denne underbara unge sedan visade sig vara konservativ i sitt uppförande gjorde detta mammarollen något mer komplicerad. Var sak har sin plats enligt denne lille herre och det är svårt att göra några förändringar, hur små de än må vara. Men jag har vant mig, utan att tänka gör jag vissa saker för att underlätta både hans och vår andras vardag.

Varje morgon har jag högläsning från skolans föräldrasida om vad som ska ske under dagen. Jag upplyser min son om vad som komma skall vid förändringar i vårt annars inrutade schema. Jag förbereder mina söner i etapper. Ja, lillebror får utstå exakt samma förberedelse som sin bror. Det bara blev så. Just nu står t.ex. julgranen uppe i vardagsrummet sedan i lördags för att i nästa steg få lampor och pynt. Ett steg i taget.

Detta är min vardag, någonting som jag gör utan att tänka efter. Men för andra är detta främmande, och det måste jag inse. Jag kan inte kräva av hans lärare att de ska förstå, att de ska hinna göra samma sak som jag gör, de har 21 elever till. Jag har 2 barn - jag hinner, jag kan. Och han har blivit mycket bättre med att ta förändringar, det kräver inte lika lång framförsikt längre.

När färre och färre föräldrar engagerar sig i sina barns skola, dyker inte upp på föräldramöten etc., gör detta läraryrket svårare. För oftast är det inte de som är engagerade i sina barn som inte kommer, oftast är det de föräldrar som inte har koll, som inte bryr sig, som inte behagar att fixa med barnvakt för att lyssna på vad deras barns lärare/skola har att säga. Det känns även som att det är de föräldrar som inte kommer som har mest negativt att säga. För om en dialog saknas, hur ska det då kunna ske en förändring?

Dagens inkluderade skola ger absolut mängder av möjligheter men det för dessvärre med sig en massa svårigheter i sitt kölvatten. Det är inte enkelt att vara lärare nu. Alla dessa diagnoser som ska mötas, de som har svårt, de som har det lätt och alla däremellan! Ingen dag är den andre lik. Inga klasser har samma uppbyggnad. Olika, UNIKA!

Men har skolans fostransuppdrag blivit för stor? Är det meningen att det är en lärare som ska visa eleverna vad som är rätt och fel? När en lärare ska lägga allt mer tid på fostran och dokumentering, är det då inte barnens utbildning som blir lidande? Många barn kan elektronik utan och innan långt innan de börjar skolan, men hur är det med den sociala kunskapen? När slutade vi att släppa barnen lösa i kvarteret med grannarnas barn?

När jag om, förhoppningsvis 3,5 år, kommer ut som nyexaminerad lärare hoppas jag att jag kommer bära med mig min sons konservativa ”problem” som en tillgång.


Dagens återkoppling:
Efter att ha spenderat 3 timmar på Mariestads lärcenter och Dans föreläsning blev det hem och ladda om för Skype-träff med gruppen. Idag diskuterades veckans observationsuppgift och dess upplägg. Nu är vi redo för en ny vecka!


Med hopp om nya äventyr!/My