Då var det min tur att ta över stafettpinnen med att
uppdatera denna blogg. My heter jag och är en 29-årig industrisömmerska som har
beslutat att det är dags att byta karriär…
”Du lever för
dina barn, inte för dig själv...”
Någonting liknande fick jag berättat för mig för ett tag
sen. Och ja, jag kan med handen på hjärtat säga att jag är den föräldern som
vill veta exakt vad mina barn gör på förskolan och i skolan under dagarna då de
är ifrån mig.
Jag fick mitt första barn för 6,5 år sen, för mig
förändrades livssynen där och då. Nu är det inte jag själv som är viktigast.
Och när denne underbara unge sedan visade sig vara konservativ i sitt
uppförande gjorde detta mammarollen något mer komplicerad. Var sak har sin plats enligt denne lille herre och det är svårt att göra några förändringar, hur små de än må vara. Men jag har vant
mig, utan att tänka gör jag vissa saker för att underlätta både hans och vår andras vardag.
Varje morgon har jag högläsning från skolans föräldrasida om
vad som ska ske under dagen. Jag upplyser min son om vad som komma skall vid
förändringar i vårt annars inrutade schema. Jag förbereder mina söner i
etapper. Ja, lillebror får utstå exakt samma förberedelse som sin bror. Det
bara blev så. Just nu står t.ex. julgranen uppe i vardagsrummet sedan i lördags
för att i nästa steg få lampor och pynt. Ett steg i taget.
Detta är min vardag, någonting som jag gör utan att tänka
efter. Men för andra är detta främmande, och det måste jag inse. Jag kan inte
kräva av hans lärare att de ska förstå, att de ska hinna göra samma sak som jag
gör, de har 21 elever till. Jag har 2 barn - jag hinner, jag kan. Och han har
blivit mycket bättre med att ta förändringar, det kräver inte lika lång
framförsikt längre.
När färre och färre föräldrar engagerar sig i sina barns
skola, dyker inte upp på föräldramöten etc., gör detta läraryrket svårare. För
oftast är det inte de som är engagerade i sina barn som inte kommer, oftast är
det de föräldrar som inte har koll, som inte bryr sig, som inte behagar att
fixa med barnvakt för att lyssna på vad deras barns lärare/skola har att säga.
Det känns även som att det är de föräldrar som inte kommer som har mest
negativt att säga. För om en dialog saknas, hur ska det då kunna ske en
förändring?
Dagens inkluderade skola ger absolut mängder av möjligheter
men det för dessvärre med sig en massa svårigheter i sitt kölvatten. Det är
inte enkelt att vara lärare nu. Alla dessa diagnoser som ska mötas, de som har
svårt, de som har det lätt och alla däremellan! Ingen dag är den andre lik.
Inga klasser har samma uppbyggnad. Olika, UNIKA!
Men har skolans fostransuppdrag blivit för stor? Är det
meningen att det är en lärare som ska visa eleverna vad som är rätt och fel? När
en lärare ska lägga allt mer tid på fostran och dokumentering, är det då inte
barnens utbildning som blir lidande? Många barn kan elektronik utan och innan
långt innan de börjar skolan, men hur är det med den sociala kunskapen? När
slutade vi att släppa barnen lösa i kvarteret med grannarnas barn?
När jag om, förhoppningsvis 3,5 år, kommer ut som
nyexaminerad lärare hoppas jag att jag kommer bära med mig min sons konservativa ”problem”
som en tillgång.
Dagens återkoppling:
Efter att ha spenderat 3 timmar på Mariestads lärcenter och Dans föreläsning blev det hem och ladda om för Skype-träff med gruppen. Idag diskuterades veckans observationsuppgift och dess upplägg. Nu är vi redo för en ny vecka!
Med hopp om nya äventyr!/My
Dagens återkoppling:
Efter att ha spenderat 3 timmar på Mariestads lärcenter och Dans föreläsning blev det hem och ladda om för Skype-träff med gruppen. Idag diskuterades veckans observationsuppgift och dess upplägg. Nu är vi redo för en ny vecka!
Med hopp om nya äventyr!/My
Hej My!
SvaraRaderaIntressant att läsa ditt inlägg. Verkligheten ute i skolorna ser ju ut precis så! Inget barn är det andra likt och alla har olika behov och förutsättningar, barn som vuxna. De vänner och bekanta som jag har pratat med som jobbar som lärare lyfter ofta fram precis det som du tar upp, nämligen att samarbetet med föräldrarna/vårdnadshavarna är a och o. Många gånger känner sig dessa lärare otillräckliga då arbetet med barnen på något sätt tar slut i skolan och tar inte vid hemma igen. Det tål att upprepas: Med god kommunikation och samarbete mellan skolan och hemmet kommer vi långt!
Bra inlägg! Jag förstår hur du tänker och jag håller med. Alla barn är olika och för att lyckas bra (bättre iallafall) är det viktigt att kunna samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare. Men det känns lite som att du drar alla över en kant. Jag förstår att många är kanske oengagerade men jag kan också förstå att det kan vara svårt att få ihop vardagen! Om man har många barn som ska skjutsas hit och dit och man har kanske mycket på jobbet eller så, då blir det krångligt. Alla lärare tar tex. inte hänsyn till om föräldrar jobbar natt/kväll då kanske man inte kan ta ledigt för att komma på ett möte. Men förhoppnings vis går ju även dessa problem att lösa via en öppen diskussion och en dialog. Man kanske kan mejla, ringa eller komma på ett möte vid en senare tid. Det handlar om kompromisser från båda hållen och det gör det mycket svårare i vårat arbete. Kommunikation och samarbete är som sagt mycket viktigt för en god relation med hemmen! :)
SvaraRadera