123... tagning

Det står i Lgr 11 att skolan står för människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta, bland annat utefter detta ville vår grupp skapa en skoluppgift som tar till sig dessa begrepp och bakar in det i undervisningen.

Hur tycker du att det har gått för er grupp att designa en skoluppgift? Vilka svårigheter stötte ni på under processen? Använder er grupp sig av manus, eller spelade ni in efter känsla?

Julen nalkas och flera av oss börjar stressa ner från skolan för att stressa upp igen med julstöket. Vi kommer alla från olika familjekonstellationer och sammansättningar, och de diskussioner vi för i gruppen är spridda, livliga, härliga och intressanta. Den litteratur vi läser bidrar till givande diskussioner, där det blir tydligt hur olika erfarenheter tolkar litteraturen på olika sätt. Gruppens diskussioner har bestått mestadels av vår gruppuppgift, den har varit uttömmande och samtidigt bidragit med ny kunskap. Utöver gruppuppgiften, kursens upplägg, julhelgen så var Justin Bieber ett hett samtalsämne. Denna man (för en del, en ung pojke) kan tydligen skapa mycket känslor och ha-begär. Skönt då att han släppt biljetter så alla Beliebers där ute kan stilla lite av sitt ha-begär och i och med John Dewey, learning by doing, kan alla låttexter läras utantill.

God jul,
Annie Josefsson

Podcasten Lärandehjulet -Grupparbete med film2

Podcasten Lärandehjulet

Målet och syftet med vår designade skoluppgift för åk 6 i religionskunskap är att fördjupa elevens kunskap och förståelse för begreppen etik och moral. Vi vill även göra eleven medveten om grupptryckets påverkan och att människans handlingar och beslut får konsekvenser. Vi vill också ge eleven möjlighet att utveckla sin självkänsla och förmåga att samarbeta.

Vi har valt att använda oss av www.enalyzer.se för att på ett tydligt och konkret sätt kan få en tydlig statistik över elevernas svar. Detta resultat kan då lätt jämföras med 4-hörnövningen. Enkäten görs enskilt och 4-hörnövningen görs enskilt i grupp och här blir eleverna medvetna om hur de kan påverkas av andras val. Förutom enalyzer använder eleverna den aktiva klassbloggen. Där får eleven uttrycka sina egna tankar om veckans arbete och hur det har fortskridit. Genom detta får de reflektion, återkoppling och repetition.

Delaktighet sker här genom enskilt arbete och gruppens dialoger samt diskussioner där vi som lärare följer upp med formativ bedömning. Vi kommer därigenom att försöka driva varje elev vidare i sitt tänkande, utan att ifrågasätta deras åsikter.

Vad är dina tankar om vårt upplägg?
Vad känns intressant och spännande?
Vad kännsmindre intressant och relevant?

Delge oss gärna din åsikt!

Med varma hälsningar
Grupp 7

Utmanande undervisning

-dit vi alla förhoppningsvis vill nå.

Stunden är kommen och det är dags för mig att skapa och leverera mitt första egenskrivna blogginlägg. Under gårdagen och denna dag har jag tänkt flertalet gånger; skulle det här kunna passa på bloggen? Hur skulle jag i så fall formulera det… skrivkramp och huvudbry.

Just nu är vi mitt i processen av vår andra gruppredovisning och skapande av film nummer 2. Det är en intressant uppgift vi ska designa och få till på ett tilltalande sätt. Förra veckan sågs 6 av oss 7 på högskolan och den 7:e deltog stundtals via skype. Idag träffades vi alla för att fortsätta grupparbetet och det visade sig vara riktigt bra att vår ena kurskamrat deltagit via skype förra veckan, då hen idag kunde titta på vår process med klara ögon. Det gav oss flera nya aspekter och tankebanor som mynnade ut i något väldigt kreativt och bra, ur mina ögon sett.

Dit vi, förhoppningsvis alla vill nå en vacker dag, är att stå för en utmanande undervisning för eleven i klassrummet. Är det med ödmjukhet vi ska ta oss an detta uppdrag? Hur tycker du då att vi ska nå dit? Hur ser du på den formativa bedömningen och vet du hur den arbetas med idag?

   

För sextio år sedan visste jag allt, nu vet jag ingenting; 

utbildning är att efter hand upptäcka sin okunnighet.

Will Durant, 1885-1981

"Utbildade lärare flyr.."

Igår träffades grupp sju på högskolan i Skövde för uppstart av vårt nya grupparbete. Diskussionerna var som vanligt livliga. Vi har verkligen högt i tak och alla får komma till tals. Vi är lycklig lottade som kan träffas och diskutera. Skype är visserligen kanonbra.. Men diskussionerna flyter på, på ett helt annat sätt, när man kan ses. Man slipper även all teknisk strul som ofta blir… J

Vi kommer att göra en fortsättning av vårt förra grupparbete. Det känns som ett bra upplägg och vi kom rätt långt med planeringen igår.

En intressant artikel som publicerades på Svenska Dagbladet i dag torsdag, skriver om att behöriga lärare lämnar skolor i utsatta områden för att arbeta på skolor där elevernas föräldrar är högre utbildade. Vad beror det på? Är det mer ansträngande att arbeta på skolor i de utsatta områdena? Varför upplevs skolorna som mer ansträngande? Är klasserna för homogena?

Läs artikeln här http://www.svd.se/larare-flyr-utsatta-omraden/i/senaste

Kan man (eller får man) anta att rika kommuner med invånare som har högre utbildning, att deras barn får gå i skolor, dit behöriga lärare söker sig till? Och att dessa elevers resultat är högre där, än elever som går i de utsatta områdenas skolor? http://www.svd.se/stora-skillnader-mellan-skolor

Vad tror ni om det här? Blir likvärdigheten hotad om vi väljer de ”fina” skolorna? Hur kommer man åt problemet så att alla barn får samma chans till en likvärdig  utbildning?

Må gott!

/Elin

Paradigmskifte

Idag har vi diskuterat det paradigmskifte som vi befinner oss i, både under telebildföreläsningen på lärcentret i Falköping samt på skypeträffen med grupp sju på eftermiddagen. Förmiddagens diskussioner handlade bland annat om att vi studenter förväntas skriva salstentorna linjärt, men i och med användningen av datorer (som används flitigt i det IT-samhälle vi lever vi) kan numera texterna skrivas ickelinjärt. Hur kommer det sig att detta linjära skrivande finns kvar? Vidare diskuterade vi om vilket tekniskt verktyg vi ville använda oss av i undervisningen. Vi kom överens om att Ipad eventuellt lämpar sig bäst för lägre årskurser, medan datorer lämpar sig för högre årskurser.

Eftermiddagens diskussioner utgick från frågorna på It´s som bland annat berörde på vilka sätt datorerna förändrar förutsättningarna för lärandet. Vi såg många fördelar med att använda datorer, bland annat gör datorerna det lättare och mer tillgängligt att söka information på internet. Här såg vi även fördelen med att kunna skriva ickelinjärt… J Nackdelar, ja det finns det också anser vi. Som Dan pratade om på föreläsningen idag, att när man inför nya delar i läroplanerna, får andra delar tas bort. Om man då kan söka allt på internet, läsa mängder av e-böcker, försvinner då den ”enkla” kunskapen att kunna slå upp saker i en bok? Kommer barnen ens kunna använda lexikon och så vidare? Då kommer man tillbaka till frågan, kommer det ens vara nödvändigt att ha kunskap om hur man söker i böcker i framtiden? Vad tror du? Kommer användningen av datorer slå undan äldre, "nödvändig" kunskap?

//Elin

Tack för mig!

Då var ännu en vecka förbi, vi är en vecka närmare jul, en vecka närmare ett (för många) nytt yrke. Min bloggvecka är över och det är dags för mig att lämna över till nästa person i ordningen.

Vecka 49 har gett många tankar och funderingar om det kommande yrkeslivet, och om alla olika elever man kommer att möta i klassrummen. Hur man ska balansera på en lina för att hitta den bästa lösningen för just den klassen eller de enskilda individerna. Utmaningar. Skratt. Gråt. Glädje. Det är mycket nytt, mycket att se fram emot.

Denna vecka har inneburit mycket enskilt arbete för oss alla i grupp 7 med vår kommande inlämning. Och att få ihop detta ”PM”, eller inledning till den kommande uppsatsen kanske är en bättre benämning?  Är ni klara redan eller sitter ni som mig denna söndag och knåpar? Jag kanske är relativt ensam om att inte förstå riktigt men ibland känns upplägget upp-och-ner/bak-och-fram. På onsdag är det dags att lämna över till en kurskamrat för respons..

Jag måste erkänna att jag är kluven till uppbyggnaden av denna kurs, Den lärande eleven. Absolut att dagens teknik är viktig, men måste den ha så stor roll i kursen att man på något vis missar det andra runt omkring? Det som är relevant för att praktisera i yrket vi valt. Jag är absolut ingen teknisk människa även fast jag klarar mig igenom det mesta. Jag hade hoppats få mer didaktisk kunskap än datakunskap. Kurslitteraturen borde få mer utrymme då den är riktigt intressant läsning! Jag har haft mycket lättare att ta till mig denna litteratur än vad jag har haft med kurslitteratur jag läst tidigare.

Observationerna var intressanta och lärorika för att få igång en tanke på hur barn är när föräldrarna inte ser på. Och jag förstår nu, efteråt, varför vi blev utskickade att göra dessa. Innan kunde jag inte riktigt inse poängen, men med ett öppet sinne kommer man långt. Att ta bort min negativa attityd gentemot teknikens under är någonstans på ”min att göra – lista”. Den tekniska eran är här för att stanna oavsett om vi vill eller inte.

Läraryrket har sannerligen många ansikten, olika synsätt och en mängd utmaningar!

Tack för era kommentarer under veckan! /My

Onsdag med en observation på en skolgård i Mariestad

Vad minns du av dina timmar på skolgården? Tror du sättet barn leker på har förändrats? När jag gick i skolan så gick det ungefär till på samma sätt som det gjorde idag under min observation. Klungor med barn på olika ställen och med olika aktiviteter.

Jag har under förmiddagen spenderat en halvtimme med att göra min första observation på en skolgård medans årskurserna 1 till 6 hade rast. I 2 minusgrader sprang några av barnen omkring och spelade både innebandy samt fotboll medans många andra roade sig i backen med stjärtlapp och pulka. Att vintern är här märks må hända inte lika väl ändå. Trodde att barnen kanske hade lagt innebandyklubborna på is nu men ack så fel jag hade.

Det mest spännande var de åtta barnen som i ett effektivt samarbete skulle gunga gungbräda över en stam med en tjock gren. Hur de löste jämvikten och diskuterade fram och tillbaka hur de på bästa sätt skulle få det att fungera. Barn är makalösa problemlösare när de sätter den sidan till och det är roligt att stå och studera dem.

Jag blev även glatt överraskad av antalet pedagoger som kom fram till mig för en pratstund om vad jag gjorde. Att en främmande person står och observerar barnen, trots att jag fått godkännande av rektorn, så var det inte min närvaro självklart för personalen. Diskussioner om lärarutbildningen och det framtida yrket blev ett faktum. Hur är det tänkt att man ska vara obemärkt när man är på en skolgård? Går det ens?

Jag njöt av att se barn vara barn. Alla leker med alla och ingen lämnades utanför, ingen teknik utan bara fantasi och frisk luft. Kamratskap!

Medan jag skriver detta sitter jag framför min bärbara dator i soffan med TVn på i bakgrunden och mobiltelefonen inom räckhåll, utöver mina tekniska prylar har jag två små killar bredvid med varsin bärbar DVD-spelare framför näsan. Att tekniken tar över mer och mer i våra liv är ett faktum, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. Men det är väl så livet ser ut numera. Vi får anstränga oss lite extra för att vara utan tekniken som vi har blivit så beroende av! Att låta fantasin flöda och bara njuta av det lilla…

Ha en skön lill-lördag så hörs vi vidare…/My

Ansvaret ligger hos...

Då var det min tur att ta över stafettpinnen med att uppdatera denna blogg. My heter jag och är en 29-årig industrisömmerska som har beslutat att det är dags att byta karriär…

”Du lever för dina barn, inte för dig själv...”

Någonting liknande fick jag berättat för mig för ett tag sen. Och ja, jag kan med handen på hjärtat säga att jag är den föräldern som vill veta exakt vad mina barn gör på förskolan och i skolan under dagarna då de är ifrån mig.

Jag fick mitt första barn för 6,5 år sen, för mig förändrades livssynen där och då. Nu är det inte jag själv som är viktigast. Och när denne underbara unge sedan visade sig vara konservativ i sitt uppförande gjorde detta mammarollen något mer komplicerad. Var sak har sin plats enligt denne lille herre och det är svårt att göra några förändringar, hur små de än må vara. Men jag har vant mig, utan att tänka gör jag vissa saker för att underlätta både hans och vår andras vardag.

Varje morgon har jag högläsning från skolans föräldrasida om vad som ska ske under dagen. Jag upplyser min son om vad som komma skall vid förändringar i vårt annars inrutade schema. Jag förbereder mina söner i etapper. Ja, lillebror får utstå exakt samma förberedelse som sin bror. Det bara blev så. Just nu står t.ex. julgranen uppe i vardagsrummet sedan i lördags för att i nästa steg få lampor och pynt. Ett steg i taget.

Detta är min vardag, någonting som jag gör utan att tänka efter. Men för andra är detta främmande, och det måste jag inse. Jag kan inte kräva av hans lärare att de ska förstå, att de ska hinna göra samma sak som jag gör, de har 21 elever till. Jag har 2 barn - jag hinner, jag kan. Och han har blivit mycket bättre med att ta förändringar, det kräver inte lika lång framförsikt längre.

När färre och färre föräldrar engagerar sig i sina barns skola, dyker inte upp på föräldramöten etc., gör detta läraryrket svårare. För oftast är det inte de som är engagerade i sina barn som inte kommer, oftast är det de föräldrar som inte har koll, som inte bryr sig, som inte behagar att fixa med barnvakt för att lyssna på vad deras barns lärare/skola har att säga. Det känns även som att det är de föräldrar som inte kommer som har mest negativt att säga. För om en dialog saknas, hur ska det då kunna ske en förändring?

Dagens inkluderade skola ger absolut mängder av möjligheter men det för dessvärre med sig en massa svårigheter i sitt kölvatten. Det är inte enkelt att vara lärare nu. Alla dessa diagnoser som ska mötas, de som har svårt, de som har det lätt och alla däremellan! Ingen dag är den andre lik. Inga klasser har samma uppbyggnad. Olika, UNIKA!

Men har skolans fostransuppdrag blivit för stor? Är det meningen att det är en lärare som ska visa eleverna vad som är rätt och fel? När en lärare ska lägga allt mer tid på fostran och dokumentering, är det då inte barnens utbildning som blir lidande? Många barn kan elektronik utan och innan långt innan de börjar skolan, men hur är det med den sociala kunskapen? När slutade vi att släppa barnen lösa i kvarteret med grannarnas barn?

När jag om, förhoppningsvis 3,5 år, kommer ut som nyexaminerad lärare hoppas jag att jag kommer bära med mig min sons konservativa ”problem” som en tillgång.


Dagens återkoppling:
Efter att ha spenderat 3 timmar på Mariestads lärcenter och Dans föreläsning blev det hem och ladda om för Skype-träff med gruppen. Idag diskuterades veckans observationsuppgift och dess upplägg. Nu är vi redo för en ny vecka!


Med hopp om nya äventyr!/My

Grupparbetet

I torsdags träffades vi i Skövde och spelade in vårt grupparbete.

Alldeles nyss skrev jag ett blogginlägg om vikten av att hålla sig uppdaterad om internet och tekniken idag som lärare. Det är verkligen så att dagens teknik och applikationer har gett oss så oerhört många nya möjligheter i vardagen, något som den här kursen verkligen försöker visa på och få oss att dra nytta av.

Det är dock fortfarande oerhört givande att kunna ses på riktigt. Jag sade häromdagen att en diskussion på 45 minuter tar en timma på Skype. Plötsligt försvinner ljudet hos någon, och sedan försvinner två från samtalet till synes utan anledning, och det ska startas upp på nytt... Jag brukar säga att "dagens teknik är fantastisk när den fungerar".

Det fungerar ändå okej när vi samtalar på Skype, men när vi diskuterar öga mot öga... Då blir det riktigt intressant, och litteraturen kommer verkligen till liv.

Det var mitt sista blogginlägg för nu. Hej!

Andra blogginlägget någonsin

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur jag inte är först med att ta in ny teknik. Jag anser dock att det är väldigt viktigt, framför allt som lärare, att försöka hänga med i samhällets utveckling, och nu lever vi i internet-eran.

Så mycket har förändrats på kort tid i och med internets inträde i våra liv och framfarten av tekniken. När jag gick i skolan fick jag höra att jag var tvungen att lära mig multiplikationstabellen utantill för att jag inte kommer ha en miniräknare på mig hela tiden. 100 kronor på att du som läser det här har tillgång till miniräknarens funktioner inom en meter från där ni är just nu...

Jag säger inte att du inte har någon nytta av ditt inpräntande av multiplikationstabellen. Framför allt under din skoltid kan det ibland underlätta och minska tiden för att lösa matteproblem att inte behöva slå in varje multiplikation, division etc. Men att gömma sig bakom "du kommer inte ha tillgång till en miniräknare hela livet" håller inte längre.

På samma sätt håller det inte att ignorera dagens tekniska framsteg och hur stor del internet har i vår vardag. Jag var resurs under en svenskalektion per vecka med en fjärdeklass. Eleverna skrev berättelser via en nätbaserad plattform där de kunde använda sig av ett stort sortiment med inspirerande bilder, och på ett enkelt sätt göra berättelserna till små böcker. Allt sparades automatiskt, och skickades enkelt in till läraren via Google Drive. Ett kanonprogram. Något som läraren dock inte hade koll på, men som jag hade, var det här med flikar i webbläsaren. Det hände flera gånger att några elever hade uppe spelhemsidor eller googlade på bilder av rockband på andra flikar. Självklart var de kvicka på att byta flik när man kom gåendes för att se hur det gick för dem, något som till en början fungerade på deras lärare, som tydligt inte var särskilt van vid dagens teknik. Tyvärr för dessa elever började jag arbeta där och då var det slut med tjuvspelande under lektionstid.

Vi som inte känner suget att skaffa den senaste tekniken när den kommer ut måste kämpa lite mer med att försöka hänga med i utvecklingen. Men vi alla måste konstant, genom hela karriären i skolan, jobba på att hänga med i vad för trender på nätet som kommer och går hos våra unga, samt jobba med hur vi mest framgångsrikt kan lära ut om källkritik, nätmobbing, sociala medier och så vidare.

Tankar?

Första blogginlägget någonsin

Så har turen kommit till mig, Elias, att blogga för grupp 7.

Det här är det fösta blogginlägget någonsin för mig. 23 år ung, men har lyckats hålla mig undan mycket av 2000-talets nymodigheter, mer eller mindre medvetet. Jag har ingen smartphone. ... Jag förstår att det är en svår mening att ta in. Min telefon har knappar. Man kan "toucha" skärmen (som är 3,5x5 cm stor), men som min tågkonduktör upptäckte för ett år sedan när han skulle skrolla ned min sms-biljett, så händer ingenting. Skriver man sms finns ingen autocorrect, men dess urfader T9 lever faktiskt än! "Dum-phonens" batteri måste laddas, precis som era smartphones, dock räcker de fyra plupparna i ungefär en vecka.

När, av någon anledning, jag håller i en smartphone så känner jag mig 107 år gammal. Ni vet hur en person som aldrig har hållit i ett spädbarn håller ett för första gången... Så ser det ut när jag håller i en sån där "krafsplatta".

Jag missade övergången. Märkte ni hur fort det gick? Jag kommer inte ens ihåg när man pratade om den urhäftiga funktionen, som är "touchskärm", och helt plötsligt så hade alla en. Alla. Det här är inte en generationsgrej. Mina föräldrar är morföräldrar, och de ser också till att ha den senaste mobilen (mor min har lärt mig att det inte ens är "touch" som är det senaste, utan "edge"). Ena dagen var det ingen som höjde ögonbrynen när de såg en telefon med knappar. Nästa dag har tågkonduktören glömt bort hur man kan trycka på en för att ta sig ner i ett sms-meddelande.

Här sitter jag nu i min fåtölj, med en Werthers Original i munnen, och låser min mobil genom att trycka meny-knappen följt av stjärna, och läser på om Platons teorier om lärande. På torsdag skall vi träffas, grupp 7. Träffas. Inte skype:a eller facebook:a eller google hangouts:a(?). Då ska vi spela in filmen. Vi ska dramatisera uppgiften. Jag ska spela Platon. Det känns rätt.

Torsdagsträff

Vi har haft sån tur med vår grupp att vi alla bor på ett sådant avstånd att vi har möjlighet att ses varje vecka. Igår hade vi veckans träff. Vi hade alla tagit fram varsin vetenskaplig artikel som vi började att diskutera kring. Många bra artiklar hade hittats med många intressanta perspektiv på barn och ungas lärande.
Jag valde en artikel där forskningsarbetet utgick från John Deweys pragmatiska filosofi. Syftet med studien var att empiriskt undersöka förhållandet mellan lärares undervisning och barns lärande, bland annat när det gäller pedagogiska processer. Resultaten visade att undervisning och lärande flätas samman med innehåll och process.
Diskussion kring hur vi kunde tänka oss att framföra den här uppgiften gjordes också, och vi kom fram till en fantastiskt rolig idé :)
Som jag kanske sagt tidigare, vi har otroligt roligt när vi ses! Att vi har en bra gemenskap i gruppen underlättar vårt arbete :)
/Patricia

Teknikens under

Då har det blivit min tur att ta över bloggen denna vecka :)
Vi började veckan med telebild i Falköping där det förelästes om olika perspektiv på barn och ungas lärande och utveckling. Intressanta teorier om hur man kan se lärandet utifrån olika perspektiv och synsätt.
Under eftermiddagen  hade grupp 7 möte via skype för att påbörja grupparbetet inom detta område. Alltid lika kul har vi ;) Vi diskuterade kring vilka perspektiv vi tyckte var mest intressanta att fördjupa sig i och lite kring hur vi vill gå tillväga med arbetet denna gång. Under mötets gång får vi för oss att testa oss på det här med Hangouts. Alltså, teknikens under och jag går inte ihop, och mina gruppkamrater lär ha tröttnat på alla mina frågor kring detta, ja ganska snart tror jag! ;)
Till en början fungerar det, men rätt som det är försvinner mitt ljud. Jag kan höra alla andra, men de hör inte mig. Provar allt möjligt. Ger upp. Jag får istället vara med via chatten... Nu var det inte lika roligt längre. Hoppas att tekniken bestämmer sig för att vara på min sida nästa gång!

/ Patricia

Vi måste se varje individ...

Min sista dag som "bloggare" idag och jag tycker att grupp 7 varit både produktiva och engagerade i veckas arbete.
Vi har verkligen ett privilegium i att vi kan ha fysiska träffar och inte bara via Skype, så i torsdags valde vi att ses på Skövde Högskola för en heldag med diskussioner, reflektioner och samtal. Det blev dock inte så mycket kaffe som jag trott, men det var trevligt ändå.

Vi kom igång ganska snabbt med våra egna reflektioner och diskussionen blev helt perfekt. Alla var med och bidrog med sina tankar, erfarenheter och citat från litteraturen.
Självklart var vi inte helt överens om allt, men vi har en väldigt bra respekt för varandras tankar och jag upplever att vi har högt i tak och inte är rädda för att framföra våra åsikter och heller inte för att ifrågasätta, fast med respekt, när vi inte håller med. Det är väldigt bra!!!
Vi gjorde färdigt vår powerpoint inför fredagens redovisning och kom fram till ett litet "motto".

Grupp 7´s motto inför litteraturseminarium.

Vi måste se varje individ, och hela individen, vilket kommer ge oss möjlighet att låta barnen blomma ut till sin fulla potential.

Med detta menar vi att vi pedagoger ska se varje individ i gruppen som en egen individ och inte bara som "en elev i gruppen". Att vi också tar oss tiden att lära känna individen i sin helhet, intressen, familjesituation, självuppfattning och genom det får en relation och bygger ett förtroende oss emellan. Vi tror att om alla dessa byggstenar är på plats så kommer arbetet med att utveckla och hjälpa barnet till sin fulla potential gå mycket lättare, än om vi inte hade byggt en bra grund att stå på tillsammans.

Några av torsdagens diskussionen i stora drag!

• Miljön
• Klassrummet
• Skolgården
• Arbetsro i klassrummet
• Stora vs små grupper

• Vad är egentligen inkludering?
• Specialpedagogikens roll i skolan.
• Diagnoser och särbegåvning.
• Vikten av en god och respektfull relationen mellan pedagog-elev, elev-elev, pedagog-förälder-elev, pedagog-överig personal och alla andra som kan tänkas ha en roll i skolan.
• Behovet av att kunna använda sig av olika typer av pedagogik för att nå eleverna.
• Höja skolans och läraryrkets status genom att bland annat höja lönerna och utbildad personal.
• Det kompensatoriska perspektivet
• Dilemmaperspektivet
• Det kritiska perspektivet
• Lärandesvårigheter och beteendesvårigheter som kan vara helt oberoende av varandra, men den ena kan också "föda" den andra.

Sen blev det fredag och dags för redovisning...

Tyvärr var tekniken inte med oss och vi fick ringa upp varandra flera gånger för att vi inte hörde varandra, men redovisningen gick väldigt bra!!

Feedbacken från Helena kändes relevant och saklig, men eftersom vi drog in diskussionen i vår redovisning så blev diskussionstiden med henne inte särskilt lång.

Men vad gör det, när hon var nöjd och vi blev godkända!??

Det var allt för mig denna gången!

Tack och hej!!

//Malin

Samhällsuppfostran

Idag har varit en ganska trevlig dag som lärarstudent på Karlstads Universitet.
Jag har suttit hemma i soffan och läst igenom vår litteraturen igen samt våra nya artiklar och avhandlingen, jag har varit inne på lite bloggar som andra grupper skriver och det var riktigt roligt att läsa hur deras arbete fortskred.

I grupp 7 har vi fortsatt med att skriva i vårt gemensamma Google-dokument. Vi har skrivit om all vår litteratur under dagen. Jag själv har dock inte kunnat göra detta, då tekniken inte varit på min sida idag...så tack för att vår litteratur inte bara är digital!!

Flera av oss i grupp 7 tyckte att Specialpedagogisk Verksamhet I Grundskolan av A-L. Eriksson och K. Göransson är både lättläst och intressant.
Jag själv tycker att den är den roligaste faktabok hittills, ganska lätt att sätta sig in i och att de problem som författarna tar upp är både realistiska och relevanta.
Jag tyckte att kapitel 5 Lärarna är också snälla, dom gör så gott dom kan och kapitel 7 Föräldrainflytande och elevdokumentation i skolan var mest intressanta (kanske för att jag själv jobbat så många år i skolan...)
I dessa kapitel tycker jag att det väldigt tydligt går att se vikten av en god relationen mellan skola och hem för elevens utveckling.
På sidan 153 (kapitel 7) står det "Ett utvidgat föräldrainflytande är således en möjlighet för de föräldrar som kan hantera dessa situationer och göra olika val på ett för dem positivt sätt." 
Här tycker jag att författarna tydligt sätter ord på hur viktigt det är för barn som behöver mer stöd och hjälp i solan att föräldrarna är aktiva kring deras skolgång. Men också hur starka föräldrarna måste vara för att klara av att fatta riktiga och gynnande beslut för sina barn. Tyvärr tror jag att många föräldrar med barn som har en problematik ofta "bara" ser sitt barn och dess behov, inte att barnet är en del av en klass, där alla elevers behov måste tillgodoses och respekteras.
Jag har själv upplevt att det tyvärr är väldigt lätt som förälder att man ofta lägger ett väldigt stort ansvar på skolan och den enskilde pedagogens som både uppfostrare och kunskapsbank. Jag kan förstå att detta sker, men jag kan inte acceptera det. Jag anser absolut att min roll som pedagog kommer att vara både att uppfostra och lära ut kunskaper, jag har full förståelse för att jag måste se varje enskild elev och göra mitt yttersta för att hen ska få med sig så mycket kunskaper hen bara kan få. MEN jag anser att detta MÅSTE ske i SAMARBETE med vårdnadshavare.
Detta innebär att jag som pedagog och dem som vårdnadshavare måste ha en respekt och tillit inför varandras uppdrag.
En underliggande konflikt mellan skolan och hemmet, även om den inte är tydligt uttalad, påverkar elevens resultat och utveckling negativt. Samarbete är verkligen inte lätt, det kräver mycket tid och engagemang från båda parter. Är man då en engagerad och samtidigt stark vårdnadshavare så kan man ju föra sitt barns talan och man har oftast lättare för att se om vidtagna åtgärder ger resultat eller ej. Dessa föredrar kan också vara ganska krävande för den enskilda pedagogen och ibland tycka sig ha rätten att lägga sig i hur vi ska lägga upp vårt arbete, men även pedagoger är människor som har känslor och ett vist antal timmars arbete per vecka...
Jag vet att jag inte är helt neutral i mitt skrivande, men jag har jobbat som lärare i 6 år, varav 2 år som resurslärare och det var då jag verkligen såg hur viktigt det är med en god relation mellan skola och hemmet. För det var verkligen så att de elever vars vårdnadshavare var engagerade och positiva till skolan, var de elever som vi kunde sen en tydlig utveckling hos både socialt och kunskapsmässigt. Medans elever vars vårdnadshavare hade en negativ attityd till skolan och inte ville samarbeta, inte uppvisade samma utveckling alls.
Sen finns det ALLTID undantag och det tycker jag mig uppfatta i Specialpedagogisk Verksamhet I Grundskolan av A-L. Eriksson och K. Göransson. 

En tidigare kollega sa en gång till mig "Malin, tänk på att vi pedagoger är utbildade att undervisa och att samhällsuppfostra våra elever". 
Jag frågade henne vad hon menade med "samhällsuppfostra" och då förklara hon för mig att vi ska hjälpa till och bygga goda världsmedborgare. Vi ska guida eleverna i hur man uppför sig, vad man får och inte får göra, att man ska respekt för varandra som individer. Att vi inte gör våra elever en tjänst genom att inte sätta krav på dem, utan snarare en stor björntjänst. Hon sa också att vi som pedagoger ska föregå med gott exempel och att vår roll som förebild är jätte viktig. För varje elev som vi lämnar ifrån oss med en positiv och respekterande syn på skolan och oss pedagoger, kommer den dagen som hen har sitt eget barn i skolan bära med sig denna synen på skolan. Därför är det viktigt att vi inte ger upp och tar vårt samhällsuppdrag på fullaste allvar.

Detta har jag haft med mig sen dess och verkligen tänkt på i mötet med vårdnadshavare och elever. För jag är ledsen om jag gör er besvikna nu, men jag tror inte att vi kommer gå igenom vår yrkeskarriär utan att träffa på vårdnadshavare som vi inte tycker om och inte delar åsikter med...jag har tyvärr redan stött på dom.

Imorgon blir det mer tankar om våra artiklar och filmerna som våra kursledare postat på sin blogg.
God natt!!
Malin

Skype och grupparbete...

Nu är det sena timmen, men bättre sent än aldrig!

Efter telebild och lunch blev det Skype med hela Grupp 7 där vi skulle diskutera litteraturen och veckans grupparbete, samt ta fram våra två vetenskapliga artiklar och en avhandling kring ämnet specialpedagogik.
Inga större tekniska problem idag, bara lite ut och inloggning...

Vi började ganska snabbt med att alla loggade in på ett gemenast google dokument, där var och en skrev ner sina egna tankar och reflektioner kring Morgan Allings bok Kriget är slut. Tystnaden var ett faktum och mina tankar kring denna boken har varit många den senaste veckan, med detta var vad jag skrev idag.

Jag har läst boken tidigare, tyckte redan då att det är en intressant och berörande berättelse, som gav många tankar och funderingar kring hur barns verklighet ser ut. Jag upplevde både nu och då att Morgan ville med denna boken berätta om hur “vi” vuxna ibland av feghet och rädslan, för att trampa någon annan vuxen på tårna, inte agerar för det utsatta barnet. Jag lyssnade också på pod-versionen av hans sommarprogram efter att jag läst boken och då kände jag verkligen hur fruktansvärt jobbigt han haft det pga sin svåra barndom och hur det alltid kommer att förfölja honom.
Tack vare att jag läst boken en gång tidigare innan jag började på mina lärarstudier, upplever jag att denna gången var jobbigare och mer känslosam, men samtidigt mer lärorik. Detta för att jag nu var mer koncentrerad på Morgans och hans brors upplevelser, än på själva berättelsen i sin helhet. Därför känner jag att jag kommer ha med detta i huvudet nästa gång jag är osäker på hur ett barns hemförhållande ser ut.

Jag fortsatte att reflektera även efter att vårt skypemöte var slut och bjöd med min ofrivilliga man (Tobias) i diskussionen. Men tror det eller ej, han hängde på ganska fort. Tobias som har haft äran att träffa Morgan Alling och varit på hans föreläsning om sin bok hade mycket tankar om boken och dess handling. Det var faktiskt han som satte ord på det jag gått och funderat på idag.

Samtal vid middagsbordet:
Jag: Men vet du vad jag gått och tänkt på idag? 
Tobias: Nej...
Jag: Varför blir jag så mycket mer berörd av den samma historien nu, än när jag läste den 2011?
Tobias: Det e la inte så konstigt!!
Jag: Jo det ä det ju, jag jobba ju i skolan redan då och hade ju flera elever med svåra hemförhållanden...
Tobias: Ja! Men du hade inte egna barn då Malin..!

Samtalet tog inte slut där, men det var då jag fattade varför jag blev så arg på alla andra vuxna denna gången och inte lika mycket på hans mamma. Jag kanske låter helt korkad nu, men jag hade faktiskt inte en tanke på att det kunde vara min lilla Stina som fått mig att tänka annorlunda om barn i svåra situationer, jag trodde det berodde på min erfarenhet av att jobba inom skola och barnomsorg hade blivit större. Självklart spelar det ju också in, men jag trivs med tanken om att min roll som mamma (som är den viktigaste rollen jag har i mitt liv) inte bara speglar mitt vardags liv rent praktiskt, utan också mina tankar och reflektioner kring livet.

Nog om detta...
Efter att vi skrivit klart om våra tankar kring boken, gick vi snabbt över till att diskutera hur vi ska lägga upp veckans arbete och sen letade vi artiklar och det var lättare sagt än gjort. Men eftersom min grupp är så himla organiserad och effektiv, så kom vi i mål ganska fort iaf.
Vi bestämde att i veckans arbete ska var och en för sig själv eller om man vill träffas IRL/över Skype, läser in sig på artiklarna, avhandlingen och den litteratur som ämnet berör. Vi noterar citat och stycken som vederbörande tycker berör hen i texten för att sen på torsdag, när vi träffas i Skövde, kunna nyttja tiden till att diskutera och förbereda oss inför fredagens redovisning kl: 9.30.

Här kommer en länk på de artiklar, samt avhandlingen som vi valt att läsa tills på torsdag:

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/30583/1/gupea_2077_30583_1.pdf

http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:470362/FULLTEXT01.pdf

http://hj.diva-portal.org/smash/get/diva2:32672/FULLTEXT01.pdf


Nu ska jag sova, god natt!!
Malin

Specialpedagogik!

Japp, då var vi igång!

Idag bjöd telebild sändningen på en föreläsning om specialpedagogik och frågorna om vad begreppet specialpedagogik innebär. Jag själv upplevde att denna föreläsning utgick från boken "Specialpedagogisk verksamhet i grundskolan" (A-L. Eriksson, K.Göransson och C.Nilholm (red). Studentlitteratur 2011)
Jag sitter i Mariestad och hos oss väcktes det många olika tankar om vad denna pedagogik innebär och diskussionen var ett faktum.
Efter ett tag kom vi fram till att vi tänkte på begreppet specialpedagogik på två sätt.

1. Specialpedagogen själv är den pedagog som kan ge eleven individanpassade och koncentrerade undervisningstillfällen utifrån det behovet som eleven har. Denna pedagogik kan man behöva under en kortare stund alternativt hela sin skolgång. 

2. Klassföreståndaren bedriver också själv specialpedagogik dagligen i sitt klassrum. tex genom specialanpassat material, speciella platser i klassrummet, tydligt schema och allt annat som man kan göra för att klassens och elevernas enskilda behov ska tillgodoses.

Vi var inte alla överens om vad vi egentligen tycker om specialpedagogik och dess funktion som hjälpmedel. Men vi var helt överens om att klassföreståndare idag och framöver kommer behöva ha väldigt stora kunskaper inom detta ämne för att kunna ge sin elever den hjälp hen behöver.

Sen diskuterade vi också det centrala begreppet inkludering och dess komplexa betydelse. Där kom vi fram till att detta är jättebra OM...

- eleven som ska inkluderas
- klassen som hen ska inkluderas i
- vårdnadshavare till klassen och hen
- klassföreståndare och övrig skolpersonal

....är informerade och förhoppningsvis positiva till denna inkludering. Sen MÅSTE man vara beredd att ge detta tid och ibland vara öppen för att det kanske inte alls blir som man tänk sig i slutändan.
För hur vi än vrider och vänder på detta så är det människor vi jobbar med och ingen död materia.

Nu blir det lunch och sen Skype med Grupp 7!

Hörs senare!
Malin

Presentation

Hej och välkommen till vår blogg! Här kommer vi att redovisa vad vi gör i vår grupp, studiegrupp 7, under kursen “den lärande eleven”. Eftersom att vi alla bor i närheten av Skövde bestämde vi oss för att träffas och ta en fika idag och lära känna varandra lite. Vi såg även till att då skriva vår presentation och ta en gruppbild.

Det här är vi. Från vänster: Elin, Patricia, Malin, Elias, Sanna, My och Annie.

Elin- gamlingen i gruppen på 31 år. Läser i Falköping åk 4-6. Bor i Skara med sambo och femårig son. Har jobbat som stationär väktare på en stor industri, under flera års tid. Nu byter hon bana från stora barn, till lite mindre barn.. :) Elin älskar att löpträna och älskar kicken som träningen ger. Förutom löpningen, blir det mycket billekar med sonen.

Patricia läser 4-6 i Falköping, är 27 år och bor i Tidaholm. Patricia har tidigare studerat hälsocoachprogrammet på högskolan i Skövde. Jobbat en del inom vården, arbetar just nu på ett behandlingshem med psykisk funktionsnedsättning och missbruksproblematik. Tanken är att hon ska börja arbeta inom barn och utbildning i Tidaholm som timvikarie. Patricia har fem barn, en flicka och fyra pojkar i åldern 3-9 år, så hennes lediga tid används för att spenderas med barnen.

Malin läser fk-3 i Mariestad, är 26 år och bor även i Mariestad. Malin har jobbat inom skolan sen hon tog studenten 2008, delvis som timvikarie och längre vikariat.

Malin driver eget företag och alltid tidigare tänkt det var “det” hon skulle göra i livet, men eftersom hon aldrig slutat jobba inom skolan, så fick hon i våras erkänna för sig själv att detta är henne kall. Hemma har Malin sin man Tobias och dottern Stina 3år som tar mycket av hennes fritid, men även dans och sång ligger henne varmt om hjärtat.

Elias, 23, läser 4-6 i Falköping där han också bor. Han har läst teaterstudier i tre år efter gymnasiet och är examinerad teaterpedagog. Teatern är en stor del av Elias liv även idag, med skådespel, manusförfattande och musicerande vid sidan av studdierna. Efter teaterstudierna arbetade Elias som vikarierande lärare och senare även som fritidspedagog och trivdes väldigt bra, och där startades tankarna om att vidareutbilda sig för att kunna fortsätta arbeta i skolan.

Sanna läser fk-3 i Mariestad, är 21 år gammal och bor i Tibro med sin pojkvän. Sanna har jobbat som simlärare i 6 år och tycker att det är hur kul som helst. Det var dock inte förrän förra hösten när hon arbetade på kontor (där hon kände sig väldigt felplacerad) som hon insåg att lärarjobbet var det rätta för henne. På sin fritid tycker Sanna om att umgås med familj och vänner, hon är väldigt film- och matintresserad och älskar att åka skidor och att resa.

My, som läser Fk-3 i Mariestad, är en 29-åring som bor i Mariestad tillsammans med sina två söner på 4 och 6 år. Jag har sedan 8 år tillbaka drivit enskild firma inom industrisömnad, där båtkapell är den största delen av arbetet. Nu är det dags att skola om och hitta på någonting nytt, så varför inte jobba med barn som är de härligaste som finns? På fritiden umgås jag med mina barn, min familj och övriga vänner. Bor i ett generationsboende tillsammans med mina föräldrar och storasyster vilket ger mina söner god tillgång till vuxna förebilder och en helt annan trygghet, och frihet, än vad livet med mig ensamstående mamma kan ge dem.

Mitt namn är Annie Josefsson och är 28 år. Bor i Skövde tillsammans med sambo, våra tvillingdöttrar på 1 år och hunden Maja. Tidigare har jag arbetat inom akut- och intensivvård och väljer nu att skola om till lärare åk 4-6. Jag har ett stort inredningsintresse där sambon ofta blir drabbad på så vis att det måste möbleras om eller att penslarna måste fram. Jag trivs i  min trädgård och pyssla i den, under vintern åker jag och familjen mycket skidor, på sommaren spenderas mycket tid vid vattnet. Antingen vid en strand, i vattnet eller på en surfingbräda.